1590-1656 Dutch Gerrit Van Honthorst Galleries Gerard van Honthorst (November 4, 1592 - April 27, 1656), also known as Gerrit van Honthorst and Gherardo della Notte, was a Dutch painter of Utrecht. He was brought up at the school of Abraham Bloemaert, who exchanged the style of the Franckens for that of the pseudo-Italians at the beginning of the 16th century. Margareta Maria de Roodere and Her Parents by Gerrit van Honthorst (1652) Oil on canvas, 140 x 170 cm. Centraal Museum, UtrechtInfected thus early with a mania which came to be very general in the Netherlands, Honthorst went to Italy in 1616, where he copied the naturalism and eccentricities of Michelangelo da Caravaggio. Home again about 1620, after acquiring a considerable practice in Rome, he set up a school at Utrecht which flourished exceedingly. Together with his colleague Hendrick ter Brugghen, he represented the so-called Dutch Caravaggisti. In 1623 he was president of his gild at Utrecht, where he had married his cousin. He soon became so fashionable that Sir Dudley Carleton, then English envoy at The Hague, recommended his works to the earl of Arundel and Lord Dorchester. In 1626 he received a visit from Rubens, whom he painted as the honest man sought for and found by Diogenes. The queen of Bohemia, sister of Charles I of England and electress palatine, being in exile in the Netherlands, gave Honthorst her countenance and asked him to teach her children drawing; and Honthorst, thus approved and courted, became known to her brother Charles I, who invited him to England in 1628. There he painted several portraits, and a vast allegory, now at Hampton Court, of Charles and his queen as Diana and Apollo in the clouds receiving the duke of Buckingham as Mercury and guardian of the king of Bohemia's children. Charles I, whose taste was flattered alike by the energy of Rubens and the elegance of Van Dyck, was thus first captivated by the fanciful mediocrity of Honthorst, who though a poor executant had luckily for himself caught, as Lord Arundel said, much of the manner of Caravaggio's colouring, then so much esteemed at Rome.  Related Paintings of Gerrit van Honthorst :. | The Concert | At the Staatliche Museen | daughter of Frederik Hendrik | Christ Before the High Priest | The Incredulithy of St Thomas (mk08) |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
William Morris Hunt
1824- 1879 William Morris Hunt Gallery Hunt's father's family were among Vermont's founders and largest landowners; his mother's a family of wealth and prominence in Connecticut. Hunt attended Harvard but withdrew in his junior year. Following the untimely death of his Congressman father from cholera, Hunt's mother Jane took him and his brothers to Switzerland, the South of France and to Rome, where Hunt studied with Couture in Paris and then came under the influence of Jean-François Millet, from whom he learned the principles of the Barbizon school. The Hunt family remained in Europe for a dozen years. Afterwards, leaving Paris, he painted and established art schools at Newport, Rhode Island, where he had relatives, Brattleboro, Vermont, Faial Island in the Azores, where he had family connections and finally at Boston, where he painted, taught art and became a popular portrait painter. The companionship of Millet had a lasting influence on Hunt's character and style, and his work grew in strength, in beauty and in seriousness. He was among the biggest proponents of the Barbizon school in America, and he more than any other turned the rising generation of American painters towards Paris. On his return in 1855 he painted some of his most handsome canvases, all reminiscent of his life in France and of Millet's influence. Such are The Belated Kid, Girl at the Fountain, Hurdy-Gurdy Boy, and others ?C but the public called for portraits, and it became the fashion to sit for Hunt; among his best paintings of this genre are those of William M. Evarts, Mrs Charles Francis Adams, the Rev. James Freeman Clarke, William H. Gardner, Chief Justice Shaw and Judge Horace Gray. Sadly, many of Hunt's paintings and sketches, together with five large Millets and other art treasures collected by him in Europe, were destroyed in the Great Boston Fire of 1872.
eric bogislaus skjoldebrand
1873-1888 Swedish Artist.